Nätverkstjänst och försäljning av el

Ett bolag från Tyskland, utan fast etablering i Sverige, tillhandahåller kunder som har elbilar ett nätverk av laddstationer för el i Sverige. Kunden får då möjlighet att planera sin körning bland annat genom löpande information om laddstationer såsom tillgänglighet, priser, ruttplanering samt en sökfunktion.

Kunderna får ett kort, eller kan ladda ner en app, som kan användas vid laddning av fordonet på de laddstationer som ingår i nätverket. Kunderna kan inte enbart köpa el från bolaget, utan att samtidigt betala för tillgång till nätverket.

Den som tillhandahåller laddstationen, operatören, fakturerar bolaget för levererad el. Bolaget fakturerar i sin tur kunderna för elen samt för en månadsavgift för tillgången till nätverket. Priset för elen är rörligt, men priset för att vara med i nätverkstjänsten är fast oavsett om kunden har köpt någon el eller inte.

Skatteverket ansåg att bolagets försäljning av tjänsten (tillgång till nätverket) var underordnad försäljningen av el och att det därmed skulle vara ett tillhandahållande i form av en varuförsäljning (av el). Bolaget vände sig till Skatterättsnämnden (SRN).

Ett tillhandahållande enligt SRN

Enligt Skatterättsnämnden (SRN) handlar det om ett enda tillhandahållande där leveransen av el för laddning av kundernas bil är den huvudsakliga delen. Tillgången till nätverket är därmed en underordnad tjänst då kunderna enligt nämndens mening knappast kan efterfråga någon av Bolagets övriga tjänster separat, utan dessa endast är ett medel för att ge kunderna möjlighet att ladda sina fordon med el.

Bolagets tillhandahållande består huvudsakligen av el, vilket momsmässigt räknas som en vara. Det innebär att om köparens faktiska användning och förbrukning av varan äger rum i Sverige är det en omsättning inom landet.

Beslutet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som valde att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

Förhandsbesked från EU-domstolen

EU-domstolen (C-60/23) fick i uppgift att ta ställning till följande två frågor:

• Utgör ett tillhandahållande, som består av laddning av ett elfordon i en laddstation, en vara enligt momsdirektivet (1)?

• Om svaret på fråga 1 är ja, ska en leverans anses ha skett i varje led i en transaktionskedja – trots att det bara är användaren av fordonet som bestämmer kvantitet, tid och plats för laddningen (2)?

EU-domstolen slog fast att överföringen av el, avseende fråga 1, var en leverans av vara eftersom el är materiell egendom enligt momsdirektivet.

Gällande den andra frågan konstaterade EU-domstolen att kunden – alltså fordonsförarna som vill ladda bilen – helt fritt bestämmer över plats, tidpunkt och kvantitet när de ska ladda bilen. Bolaget har således inget inflytande över kundernas användning av laddstationerna.

Enligt domstolen innebär upplägget att kunderna som nyttjar laddstationerna ger bolaget en fullmakt att köpa el från operatören. Operatören säljer el till bolaget som i sin tur fakturerar kunderna för elen, samt den månadsavgift som ger tillgång till nätverket. Mot bakgrund av detta utgör bolaget en mellanhand mellan kunderna och operatören.

Därmed ansåg EU-domstolen att elen ska anses vara levererad först från nätoperatören till bolaget och i nästa skede levererar bolaget el till kunderna.

Flera tillhandahållanden enligt EU-domstolen

EU-domstolen valde också att göra en bedömning av huruvida varan (leverans av el) och tjänsten (tillgång till nätverket) utgör ett eller flera tillhandahållanden.

Den aktuella tjänsten, där bolaget tar betalt av kunderna för tillgång till nätverket, innebär att kunderna betalar en fast separat avgift per månad som inte ändras oavsett hur kunden nyttjar laddstationerna.

Om man skulle bedöma de båda delarna som ett gemensamt tillhandahållande skulle man, enligt domstolen, inte beakta att kunden betalar avgiften även de månader då de inte nyttjar laddningsstationerna och inte får någon el levererad. Det vore därför konstlat att bedöma de två delarna som ett gemensamt tillhandahållande.

EU-domstolen ansåg därmed att varan (leverans av el) och tjänsten (tillgång till nätverket) utgjorde två separata tillhandahållanden.

HFD ändrade Skatterättsnämndens förhandsbesked

HFD ändrade Skatterättsnämndens förhandsbesked och ansåg istället, likt EU-domstolen, att bolagets försäljning består av två separata tillhandahållanden – dels i form av leverans av el och dels en tjänst som ger kunderna tillgång till ett nätverk av laddstationer.

HFD återförvisade målet till SRN för att avgöra om bolagets varor och tjänster – utifrån de nya förutsättningarna – ska anses omsatta i Sverige.

Källa; Björn Lundén